allt började en vanlig dag i skolan när jag gick i 4:an. vi skulle precis sluta när våran fröken Annika berättade att vi skulle få en ny tjej i våran klass. alla vart väldigt glada och nyfikna på den där nya tjejen. Dagarna gick och det kom en vanlig kväll som jag tillbringade på ölsta med mina vänner. jag hade precis varit inne i det stora rummet och pratat med en kompis, när jag kom ut så satt det några äldre killar och tjejer i soffan och pratade, jag visste vilka alla var, alla utom 2, det var en kille som såg ut att vara lika gammal som dom andra som satt där, och så var det en tjej. hon hade beigea kläder och ljust lockigt hår. jag undrade vem hon var.
det blev måndag och den nya tjejen skulle börja, jag var ganska spänd på morgonen och tyckte att det skulle bli jättekul med en ny tjej. vad jag inte visste vad att den här tjejen skulle förändra mitt liv föralltid.
när jag såg henne så kände jag igen henne, och kom på att det var hon som hade varit på ölsta den där kvällen. dagarna gick och vi pratade inte så värst mycket, men hon blev kompis med min bästa vän. så vi sa hej till varandra ibland.
jag kommer ihåg en dag i skolan då vi satt utanför våra klassrum och väntade på att den andra klassen skulle sluta. och hon skulle säga namnen på alla som gick förbi.
jag kommer också ihåg första gången jag skulle hem till henne. vi hade lektion och hon stod vid sitt bord och gjorde något, jag ville fråga om vi skulle hitta på något, men jag var väldigt blyg av mig, men till slut tog jag mod till mig och gick fram och frågade, självklart ville hon och vi gick hem till henne efter skolan,
sen kom sommarlovet och jag såg henne inte så mycket, hon hade blivit riktigt bra kompis med en annan tjej som gick i den andra klassen. sen började vi i 5:an och vi började bli riktigt bra kompisar. vi började vara med varandra mer och mer och mitt liv började långsamt förändras. jag började göra saker som jag inte brukade göra och började prata med folk som jag annars inte pratade med. jag träffade även många nya vänner.
veckorna gick och allt flöt på och var helt underbart. vi gick igenom många saker och skaffade oss många minnen.
sen kom den tid då vi slutade i våran gamla skola och bytte till en högstadieskola, uppgård. där blev allt annorlunda. där fanns det människor som jag inte kände, men som hon hade känt sen hon var liten. jag var för blyg för att vilja försöka lära känna dom, ist höll jag mig undan när hon var med dom, men tillslut så lärde jag också känna dom.
sen hände något som jag aldrig hade trott. hon skulle flytta, långt bort.
hennes sista dag var vi på ölsta, där jag hade sett henne för första gången, nästan alla hennes vänner hade samlats där och vi hade riktigt roligt, men sen tog kvällen slut och alla skulle åka hem. vi gick upp till bussen och jag kramade om henne hårt, och lät tårarna falla från mina kinder, och tillslut stod vi båda och grät och skrattade samtidigt. sen sa vi hejdå och jag åkte hem. på morgonen dagen efter så gick jag och några kompisar till henne eftersom hon inte hade åkt än. det var skönt att säga hejdå en gång till. det var inte lika jobbigt den här gången. sen gick vi tillbaka till skolan och mötte en utav mina killkompisar, en utav hennes bästa vänner, han frågade om hon hade åkt än, och vi berättade att hon åkte nu, han bara släppte sina saker och rusade mot hennes hus. jag fick höra att han hade sprungit och sett bilen rulla ner för backen och hon hade sett honom och skrikit att dom skulle stanna bilen. hon hoppade ur och kramade honom, han sa att hon inte fick åka, men hon sa att hon var tvungen men att allt skulle bli bra. när han kom tillbaka var han alldeles tårögd och man förstod att han hade gråtit. då förstod jag att hon verkligen var borta nu.
senare på dagen ringde hon och så fort jag hörde hennes röst började jag gråta, jag förstod inte hur jag skulle kunna klara mig utan henne. hon var en sån stor del av mitt liv.
veckorna gick och jag saknade henne sjukt mycket men livet rullade på i alla fall, ibland på helgerna åkte jag och hälsade på henne och ibland kom hon till sthlm. vill höll kontakten så gott vi kunde och sen blev det höst och hon hade varit borta i lite mer än ett halvår. hon var i sthlm och vi tältade med några kompisar. då fick hon reda på att hon skulle flytta tillbaka. och allt kändes så underbart, och jag tänkte att nu kommer allt bli som förut, men det blev det aldrig. självklart var vi fortfarande jättebra kompisar och var med varandra ganska ofta, men det var aldrig som innan hon flyttade.
vi började umgås med en annan tjej som var ganska ny i våran klass och vi blev jättebra kompisar, vi hittade på en massa sjuka saker och vi hade alltid sjukt roligt. men sen så började vi glida isär lite, nu var det nästan bara jag och "den nya" tjejen som umgicks.
sen började det en ny tjej i klassen under som jag aldrig riktigt gillade, jag vet inte ens varför. jag bara känner så för vissa människor. kanske för att jag var avundsjuk på henne, jag vet faktiskt inte varför. och dom började umgås medans jag och "den nya" tjejen umgicks. och tillslut gled jag och hon isär så mycket att vi knappt pratade med varandra. och om vi gjorde det så bråkade vi mest. hon tyckte att jag hade dissat henne och jag tyckte att hon hade dissat mig. och båda hade nog rätt. och sen blev det så, hon är med henne och jag är med "den nya" tjejen . våran vännskap är helt förändrad. visst, vi pratar med varandra i skolan, men det är absolut inte som förut.

vad hände emelie? vad hände med bästa vänner föralltid?
vad var det som gick fel, och varför gjorde vi ingenting innan det var försent?
vad hände med "we are doing this together honey"?

alla minnen, allt som vi har gjort och upplevt tillsammas.
som åre, campingen, alla gånger vi bara har varit med varandra och skrattat tills vi nästan har kissat på oss.
våran kojja som vi byggde, kommer du ihåg den? och när vi var i småland.
när vi nästan drunknade i vågorna i halmstad och när vi blev förföljda av turkarna på eriksdalsbadet.
jag saknar oss emelie, och jag vet att inget kommer att bli som förut, men jag vill inte att vi bara ska kasta bort nästan 5 år vänskap, det kommer inte att bli bättre av sig själv. vi måste kämpa. och jag är berädd att kämpa för våran vänskap.
är du det?

Jag älskar dig<3